Till minne av vår älskade Akina 

1999-2010
 

Vår älskade Rottweiler tik Akina har lämnat oss i stor saknad, hon somnade själv in i hemmet den 17 December 2010 pga av ålder.

Det var med spänning som vi hämtade hem Rottis valpen (Akina) sommaren 1999. Det var en nyfiken lite valp som älskade att jobba och få använda hjärnan, ibland kunde man tro att hon förstod precis vad vi sa till henne. Hon var alltid lika arbetsvillig och gjorde alltid sitt yttersta för att vara oss till lags. Hon visste att när husses gröna militärbyxor kom fram då var det dags att jobba, hon kunde då stå och hoppa på stället och ibland hämtade hon sitt koppel för att markera att det tog för lång tid. Tanken var att hon skulle utbildas till räddningshund men hon avslutade aldrig kursen eftersom det visade sig att hon reagerade negativt på skott. Detta hänge med henne hela livet ut och varje nyårs afton var en plåga för henne.

Akina älskade mycket här i livet men något hon inte tyckte om var vatten. Om det regnade så var det tji att försöka få ut henne på en promenad, det kunde gå timmar men hon höll sig. Var det en vattenpöl på vägen gick hon en stor omväg för att inte blöta ner sina tassar. Skakade man en flaska bredvid henne stack hon som ett jihu och gömde sig under något bord eller ännu bättre under någon säng. Men när det kom till havet och bada då gick det hur bra som helst. Hon plumsade med tassarna så att vattnet stänkte och hon jagade vatten stänket. Hon kunde bada i timmar utan att bli trött. Mat i alla former var hennes stora passion här i livet. Detta gjorde att träningen gick hur lätt som helst bara det fanns en korvsnutt eller en köttbulle i andra ändan. Hon åt verkligen allt och det bästa hon visste var att ta en promenad förbi mormor och få sig en bit gurka.

Akina älskade alla i familjen, men husse var något extra. Hon sov alltid i husses säng och hade alltid ett vakande öga över husse.

Ett liv där du inte längre finns
Men dig med kärlek vi alltid minnas

// Matte & Husse



Till minne av vår trokännare Rodde

Vår älskade varmblods valack Let Rodney Fly " Rodde" lämnade oss hastigt i September 2011.

Chocken blev stor då vi fick beskedet att han hade dött i hagen under natten. Det visade sig senare att orsaken var tarmvred.

Dottern har haft häst intresse sedan hon var ca 5 år, till mammas största fasa. Jag blev skrämd av en polishäst när jag var mindre och har sedan dess tyckt att hästar är fina djur på avstånd. Därför blev jag inte direkt överlycklig då dottern och maken kom hem och berättade att dem hade varit och tittat på en häst. Det är en sak att sitta på läktarna och titta på när hon rider och en helt annan sak att vara häst ägare. Men jag svalde min rädsla och följde med och tittade på hästen. Paniken infann sig ganska så fort då jag kom in i stallet och såg detta monster, han var nämligen 175 cm i mankhöjd. Men någonstans var jag tvungen att erkänna att han var fin och väldigt snäll.

 

Jag gick i hästterapi hos Rodde och han var den bästa läraren av alla. Så otroligt snäll häst, han stod där man ställde honom. Älskade att bli kliad och klappad på och somnade nästan då han blev skodd. Morots stunden var det bästa han visste och man kunde borra in huvudet i hans varma goa hals. Han kom bra överrens med andra hästar och i det sista stallet han stod i blev han kär i ett sto. Han var så kär som en klockar katt, när hon lämnade hagen gnäggade han högt och sprang längst stängslet. Han skulle aldrig kunna göra någon annan illa. De fåtal gånger som dottern ramlade av honom så tvärstannade han och väntade snällt tills hon var uppe på benen. Alla som träffade Rodde fastnade för honom och hans otroliga snäll het.


Vila i frid Rodde

"Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå
"

Text: Lasse Berghagen